Under våren 2024 reste Michelle, vår Product Manager för Asien, till Norra Thailand. En av höjdpunkterna på hennes resa var Mae Hong Son-loopen, som gjorde ett stort intryck på henne. Läs om Michelles upplevelser här.
Från första studen jag stod ansike mot ansike med Norra Thailand blev jag förälskad. Jag visste att jag en dag skulle återvända. Jag ville uppleva mer, utforska mer. Jag ville ha mer av det fantastiska norr, fyllt med hisnande natur, kulturella möten och autentiska upplevelser. Den chansen fick jag i april 2024.
Från min favoritstad, Chiang Mai, påbörjade jag Mae Hong Son-loopen. En loop som sträcker sig 660 km genom Norra Thailands pittoreska bergslandskap, där 1 864 hårnålssvängar leder dig genom gömda dalar, frodiga skogar och små byar med oslagbara utsikter.
Jag satte kurs mot den lilla charmiga staden Mae Sariang. På vägen stannade jag vid det majestätiska vattenfallet Mae Ya, ett av de vackraste i Norra Thailand. Jag har sett många vattenfall, men Mae Ya gjorde ett särskilt intryck på mig. Det sträcker sig över flera nivåer, och när vattnet faller hela 250 meter nerför de breda klippväggarna, skapas flera små pooler – verkligen fascinerande!
Jag tog också en omväg förbi nationalparken Ob Luang, känd för sina dramatiska landskap. Där möttes jag av en smal och djup ravin där Mae Chaem-floden skar genom parkens höga klippväggar. Ravinen kallas även för ”The Kissing Cliff” då den liknar två ansikten som kysser varandra.
Väl framme i Mae Sariang hade det nästan hunnit bli mörkt. Jag fann en trevlig restaurang inte långt från hotellet där jag beställde grillad fisk och papayasallad – en av mina ”go-to’s” när jag är i Thailand. Efteråt tog jag en liten promenad i staden och hittade en mysig liten bar där jag njöt av en kall Chang.
Nästa morgon gick jag upp tidigt för att se staden i dagsljus. Det var helt magiskt att promenera genom gatorna medan staden vaknade upp, och solen sakta steg upp. De lokala invånarna öppnade sina små butiker medan andra var på väg till jobbet på sina skotrar som nästan fick stadens små färgglada lyktor att svänga fram och tillbaka.
Jag tog avsked av Mae Sariang och fortsatte resan mot Mae Hong Son. Jag körde på slingrande vägar till den lilla byn Ban Huay Hom, omgiven av berg och frodig natur. Byn är hemvist för Karenfolket och när jag anlände blev jag välkomnad av en lokal Karenfamilj som bor i ett stort, traditionellt trähus. Familjen livnär sig på jordbruk och traditionell vävningoch driver även ett hemma-café.
Byn är en del av Mae La Noi Royal Project, etablerad av Thailands tidigare kung och drottning. Medan jag njöt av deras hembryggda kaffe, berättade familjen om projektets syfte, att bekämpa opiumodling och förbättra lokalbefolkningens levnadsvillkor genom hållbart jordbruk. De berättade hur projektet förändrat deras liv, och om övergången från opiumodling till fårhållning och odling av alternativa grödor som kaffe och ris.
Senare fick jag möjlighet att prova på traditionell vävning i deras verkstad, där jag upplevde det kreativa arbetet med mattor och dräkter.
Till sist visade de mig runt på deras stora mark, där fåren lugnt betade och där kaffebuskar och risterrasser sträckte sig så vackert. Det var inspirerande att se hur projektet inte bara ändrat deras levebröd utan också bidragit till en hållbar framtid för hela området.
Jag körde vidare till Pai-floden, där jag skulle ta en traditionell motorbåt till Huay Pu Keng-byn som bara kan nås med båt. Båtresan uppför den natursköna floden var fantastiskt vacker och på vägen såg jag både ödlor och olika fågelarter.
Huay Pu Keng är hemvist för Kayan-folket, känt för sina kvinnor som bär mässingsringar runt halsen, vilket har gett dem smeknamnet ”Long Neck”. Eftersom byn är svåråtkomlig är det inte många andra resenärer här – jag mötte faktiskt inte en enda – och därför anses byn vara den mest autentiska ”long neck-byn” i provinsen. Jag tog en promenad uppför byns huvudgata där jag pratade med en av de lokala kvinnorna. Hon var den enda som kunde engelska och den enda i byn som varit utanför Thailands gränser. Jag frågade om jag fick ta ett porträttfoto av henne, vilket hon godkände, och när hon såg sin egen bild sa hon ”wow, so beautiful”. Jag kunde inte annat än att hålla med. Den självkänsla hade vi kunnat vi lära oss något av.
Senare på eftermiddagen anlände jag till staden Mae Hong Son. På kvällen tog jag en tur ner till stadens Walking Street som förvandlas till en livlig nattmarknad när mörkret faller. Här gick jag runt vid de många matstånden och lät mig frestas av de lokala specialiteterna – ett omöjligt val, så det slutade med lite av varje. Kvällsmaten avnjöts på en filt vid ett lågt bord, precis som de lokala gör. Bakom mig stod templet Wat Chong Kham, vackert reflekterat i stadens stilla sjö.
Nästa morgon valde jag återigen att gå upp tidigt, för jag hade hört att soluppgången över Mae Hong Son från templet Wat Phra That Doi Kongmu skulle vara otroligt vacker. Templet ligger nämligen på en höjd med en storslagen panoramautsikt över Mae Hong Sons dimmiga dalar och omgivande berg. När solen började stiga fram, slog den fridfulla tystnaden mig, och det var en fantastisk upplevelse att se det gyllene ljuset fylla landskapet och skapa en nästan magisk stämning.
När solen stod vackert på himlen, tog jag mig ner till stadens lokala morgonmarknad. Mittemot marknaden fann jag en liten lokal frukostrestaurang där de serverade den traditionella rätten Jok Moo Sap, en rissoppa. Den kryddades ordentligt, och smakade himmelskt.
Senare samma dag skulle jag besöka den charmiga bergsbyn Ban Rak Thai, grundad av kinesiska immigranter, främst soldater från Yunnan-provinsen som flydde hit efter det kinesiska inbördeskriget. Jag gick genom teplantager till en höjd där jag hade den vackraste utsikten över teplantagerna, staden och sjön som de omgivande bergen speglade sig i. Jag flanerade också en tur längs byns huvudgata där jag fann en butik som sålde te och lokala snacks.
På vägen tillbaka till Mae Hong Son lade jag vägen förbi Phu Klon, känt för sina naturliga varma källor och lerkällor. Inget var mer behövligt än en leransiktsbehandling efter att ha färdats så många kilometer och suttit många timmar i en bil de senaste dagarna. Jag vet inte om det var något jag inbillade mig, men jag kände att min hud hade fått en ”glow” efteråt, och jag fick känslan av avslappning och förnyad energi.
Dagen efter lämnade jag Mae Hong Son och körde mot staden Pai. På vägen stannade jag i byn Ban Cha Bo, som är hemvist för Lahufolket. Lunch åt jag på en lokal restaurang vars matsal sträckte sig ut över bergssluttningen med vacker utsikt över de omgivande bergen. På vägen tillbaka till bilen träffade jag tre trevliga damer från Lahufolket som satt och sydde och broderade, och jag köpte en liten sminkväska från dem för motsvarande 15 kr.
Innan jag nådde Pai stannade jag vid Ta-Pai-bron, byggd 1942 av japanska trupper under andra världskriget som en del av deras leveransrutt.
Äntligen nådde jag Pai, en stad jag hade sett fram emot att uppleva. Jag måste ärligt medge att jag blev lite chockad. Det var människor överallt! Jag reste i april, som är lågsäsong i Thailand, så jag hade mött få andra resenärer på min väg. Men alla verkade vara här i Pai. Jeansshorts, bandanas och en hippie/bohemisk atmosfär beskriver nog Pai bäst. Här finns mysiga kaféer och barer med livemusik, bra matställen och småbutiker med virkade väskor och smycken.
En av höjdpunkterna väntade dock dagen efter då jag besökte Pai Canyon. Pai Canyon har bildats av erosion från vind och regn, som har skapat smala stigar, branta raviner och djupa klyftor. Det första som mötte mig var den terrakottafärgade jorden och de branta sandstensklipporna. Jag blev helt tagen av den imponerande panoramautsikten. Wow vilket ställe!
Mitt äventyr i Norra Thailand avslutades tillbaka i Chiang Mai, där jag hade tid att reflektera över alla upplevelser jag haft innan resan fortsatte hem.
Mae Hong Son-loopen är mer än en resa – det är en upplevelse som sammanfattar allt jag älskar med Thailand: storslagen natur, kulturella upplevelser och en känsla av att vara långt borta från vardagen.
Michelle,
TourCompass – Från turist till äventyrsresenär