Winnie, vår Product Manager för Afrika, har rest runt i Östafrika på längden och tvären. Men det var mötet med bärarna under gorillaspårningen i Uganda som verkligen satte henne på prov och utmanade hennes envishet. Läs hennes reseberättelse om de fantastiska bärarna i Bwindi Impenetrable nationalpark i Uganda nedan.
Det känns lite pinsamt att säga det, men jag har faktiskt glömt vad han hette. Min bärare.
Däremot minns jag mycket väl att jag, innan avresan till Uganda, var helt säker på att jag absolut inte skulle ha någon bärare när jag skulle ge mig ut på gorillaspårning i skogarna i Bwindi Impenetrable Forest National Park. Aldrig i livet att jag skulle betala en man för att bära min ryggsäck. Jag har minsann vandrat över Alperna och kan faktiskt bära min ryggsäck själv.
På väg in i Bwindi berättade vår chaufför och guide om portarna.
När nationalparken grundades 1991 var antalet bergsgorillor kritiskt lågt. Man uppskattar att färre än 300 gorillor fanns kvar i Ugandas skogar. Däremot bodde omkring 6 700 personer från Batwafolket i skogarna – där de för övrigt hade levt i tusentals år.
År 1991 såg man på nationalparker och naturskydd på ett helt annat sätt än i dag. Ugandas regering fick då rådet av internationella organisationer att tvångsförflytta ett helt folk och inrätta en nationalpark. Sagt och gjort.
År 2021 slog Ugandas författningsdomstol fast att tvångsförflyttningen av Batwafolket var olaglig och att Batwafolket är Bwindi-skogarnas ursprungliga ägare.
Paradoxen är naturligtvis att antalet bergsgorillor i Bwindi har ökat sedan 1991 och i dag uppgår till omkring 450 individer.
Allt det här visste jag redan innan avresan.
Jag visste förstås också att de stora summor som ett gorillatillstånd kostar inte nödvändigtvis kommer hela lokalbefolkningen till godo. En del av pengarna går trots allt till parkens fasta spårare, till antitjuvjaktspersonal som skyddar gorillorna dygnet runt samt till vägar, skolor och vårdcentraler i de små lokalsamhällena. Men det finns inte arbete åt alla. Det påminde vår chaufförsguide oss om. Han berättade också att en del av bärarna faktiskt är före detta tjuvjägare, som nu i stället försörjer sig genom att bära ryggsäckar och hjälpa besökare genom den stundtals ganska ogenomträngliga skogen.
Nåväl, jag anlitade en bärare. Man rekommenderas att betala 15–20 USD, vilket betalas i slutet och fungerar som ren dricks. Det innebär att bäraren får alla pengarna direkt i egen ficka.
Min bärare var nog ett huvud kortare än jag. Och dessutom dök han upp i gummistövlar. Har du någonsin försökt gå i en brant och lerig bergssluttning i gummistövlar?
Det krävdes en del diskuterande fram och tillbaka innan vi kom överens om att jag nog kunde bära min egen ryggsäck. Vi var också tvungna att ta oss igenom ett par ”övningar”, där jag alltså inte behövde en hand för att ta mig över en nedfallen trädstam. Som tur är talar bärarna ganska bra engelska, och vi pratade en stund om familjer och vardagsliv. Och plötsligt stod vi där på den smala stigen på den ganska branta och mycket leriga sluttningen. Den ”riktiga” guiden pekade på det enda trädet som kunde fungera som ett ”hålla-sig-fast-i-träd” och sa: Rör för allt i världen inte vid det där trädet – det är fullt av taggar. Och stå inte stilla för länge – det finns vandringsmyror där (en ofarlig men gigantisk myra som bits).
Jag måste ha sett ganska rådvill ut, för min bärare (attans att jag inte minns vad han hette!) kastade sig fram i sina gummistövlar på en stig som jag helt enkelt inte kunde se. Och vips stod han där, redo att ta mig i handen och lotsa mig över den smala, leriga sträckan – utan taggar i händerna eller vandringsmyror i strumporna.
Behöver jag säga att jag gav min bärare lite mer än 20 USD när turen var slut?
Winnie, Product Manager för Afrika
Drömmer du om en resa till Uganda, där du kan uppleva de vackra gorillorna och träffa de enastående bärarna?
