Reseberättelse från Kilimanjaro: Machame-rutten

Att bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, är den ultimativa drömmen för många. Under den tiden jag har jobbat hos TourCompass har jag haft många telefonsamtal med förväntansfulla kunder som ska iväg på resan och jag har svarat på många praktiska frågor om allt från vandringskängor till hur det står till med toaletter under själva bestigningen. Jag kan dagsprogrammet utantill och har läst andra reseberättelser från Kilimanjaro-turen. I september 2014 blev det äntligen min tur att uppleva Kilimanjaro. Jag hade ingen aning om att det var så vackert. Jag hade inte trott att jag skulle få så god mat i 4 000 meters höjd eller att det krävde 16 man att hjälpa en grupp på fyra deltagare. Jag visste inte att man kunde bli så trött och andfådd av att gå så långsamt. Jag hade inte föreställt mig att den sista natten kunde vara så hård. Det är en oförglömlig upplevelse som jag alltid kommer att minnas.

Utdrag från min dagbok på etappen Base Camp-Uhuru Peak:

«Klockan 23:30 är vi redo och börjar den långsamma vandringen upp mot toppen. Den första delen är brant och isig. Det går långsamt, men dagsformen är okej. Vi har som tur är vant oss till höjden. Bakom oss ser vi ljusen från fler som har påbörjat vandring senare än oss. Framför oss, uppför berget, är det ljus från flera pannlampor. Det går upp, upp, upp! Benen börjar bli tunga. Det går långsamt.

Efter några timmar kommer illamåendet. Det kommer och går och kroppen kännes orkeslös. En av våra guider tar min ryggsäck och ger mig värmekuddar till tumvantarna. Det går lite lättare utan ryggsäcken. Ett steg i taget. Sedan börjar fler i gruppen att bli trötta.

Efter sex timmar är det mörkt och som kallast. Jag tittar bara på kängorna framför mig och andas ansträngt för att få syre. Inte långt innan Stella Point blir himlen ljusare i öster. Precis efter soluppgången kommer vi fram till Stella Point. Det är tårar, lättnad och stolthet. Det är kallt och klart. En kort paus, men inte för länge, innan vi fortsätter mot Uhuru Peak. Det ser inte så långt ut men det visar sig ta 45 minuter. Men solen skiner! Och utsikten är fantastisk. Under oss ser vi moln och glaciärer som gnistrar i solen. Kratern till höger.

Klockan 07:26 når jag målet och tar de obligatoriska bilderna framför skylten. Stolt, trött och glad.

10 timmar senare, väl nere i Mweka Camp, verkar nattens upplevelser overkliga. Det är förbluffande att vi hittade orken, pressade oss långt ut över alla gränser. Jag är stolt. Middagen smakar gott men vi äter för att äta. Klockan 19:00 går vi till tälten. För första gången sedan vi började vandringen somnar jag med detsamma och vaknar först klockan 07:00 dagen efter.»

Ingun, TourCompass